Solnaspelen - en pionjär inom handikappidrotten

* Begreppet handikappidrott är idag ersatt av parasport. Eftersom denna text är skriven ur ett historiskt perspektiv används här begreppet handikappidrott genomgående.

Inget ont som inte har något gott med sig. Denna gamla sanning gäller även krig. När Andra världskriget var över fanns många krigsinvalider som ville försöka komma tillbaka till det liv de tidigare hade levt, däribland idrott. Även på sjukhusen och institutioner för rehabilitering insåg man snart idrottens möjligheter i rehabiliteringen.

Solnaspelens logotyp

Visst fanns det redan tidigare spridda varianter av handikappidrott; dövidrotten finns till exempel dokumenterad redan på slutet av 1800-talet; andra idrottare med lättare handikapp kunde medverka i vissa grenar av den vanliga idrotten, men för rörelsehindrade var utbudet magert.

Ett annat exempel är från 1911 då Eugeniahemmet (internatskola för multihandikappade) i Solna arrangerade tävlingar i kälkåkning, så kallad kajkning, så småningom en gren i Paralympics 1980.

Kajkning

Kajkning

Insatserna för handikappidrott i de krigsdrabbade länderna inspirerade dem som i Sverige sysslade med olika former av handikappade. Men redan 1925 hade Hälsingborgs vanföreanstalt bildat ett fotbollslag. Ordet vanför får många av oss att rygga, men det är ett återkommande begrepp när det gäller vård av handikappade i olika former. På dessa vanföreanstalter och specialskolor förekom idrott i blygsam omfattning; från början enbart som tidsfördriv, men så småningom vidtog ett visst idrottsutbyte med tävlingar mellan anstalter i Härnösand, Göteborg, Helsingborg och Stockholm.

Tidig konflikt om mål och mening Visa Dölj

Många inom idrotten i övrigt och även bland institutioner för handikappade ansåg att de funktionshindrade själva inte förstod vilken typ av idrott de skulle bedriva. Snart uppstod en falang som ansåg att läkare och annan expertis skulle avgöra vilka former av idrott som var möjliga att bedriva. I direktiven för statsanslag via Riksidrottsförbundet sägs att verksamheten ska ”(…) bedrivas enligt plan, som godkänts av Medicinalstyrelsen”.

Ett annat exempel på detta synsätt är ett uttalande 2009 från Dr Robert Steadward, fd ordförande i Internationella Paralympiska Kommittén:

”(…) Våra idrottare ansågs mer som patienter i stället för högpresterande idrottare och de tränades i första hand av läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster”.

I flera år famlade handikappidrotten efter sin rätta hemvist. Många aktiva fann sig i att deras idrott organiserades i olika handikapporganisationer. Samtidigt växte den andra falangen som verkade för handikappidrotten som en självklar del av den övriga idrottsrörelsen, där de själva kunde påverka utvecklingen och inte via välmenande ombud i handikapporganisationer.

Ett ständigt trätoämne var klassificeringen av handikapp, där olika handikapporganisationer bevakade just sin grupps frågor. I början var till exempel vissa tävlingar i rullstolsgrenar enbart öppna för ryggmärgsskadade. Individer med intellektuell funktionsnedsättning fick länge vänta på att få tävlingsidrotta.

Från början var det läkare som avgjorde klassificeringen av utövarnas handikapp men på nittiotalet infördes ett nytt system för basket, där en jury bedömde spelarnas handikapp med en skala 1-4,5. En justering av graderingen med 0,5 kunde därför medföra stora konsekvenser för utövarna, som från en tävling till en annan kunde hamna på reservbänken. Sedan slutet av nittiotalet är handikappidrotten generellt indelad i funktionsklasser, baserade enbart på idrottarens fysiska kapacitet. Klassificeringen görs inte av läkare, utan av personer som har genomgått särskild utbildning för uppdraget.

Under slutet av femtiotalet och det tidiga sextiotalet organiserades handikappidrotten främst via utredningskommittén för "Idrott för handikappade och åldringar”.

Initiativtagare till utredningskommittén var Riksidrottsförbundet, RF, och Korpen, men även försäkringsbolaget Folksam spelade en roll. Den drivande kraften var kommitténs projektanställde konsulent Alf Nygren från Uddevalla.

Alf Nygren

Alf Nygren

Som ett resultat av nämnda utredning bildades 1962 organisationen Svensk Handikappidrott/DVR, med De Vanföras Riksorganisation (DVR) som huvudman. DVR anställde Alf Nygren som konsulent/kanslichef, och han kom att arbeta för handikappidrotten hela sitt yrkesverksamma liv. 1969 bildades Svenska Handikappidrottsförbundet (i dag Svenska Parasportförbundet), som samma år blev medlem i RF.

Här bör också nämnas den stora stöttning denna idrottsform i sin linda fick av försäkringsbolaget Folksam, som än i dag är en av Parasportförbundets huvudsponsorer.

Det fanns också 30 lokalkommittéer som i samråd med andra lokala organisationer och föreningar bedrev idrott för handikappade. Dessutom fanns ett trettiotal kontaktpersoner på andra orter i landet. Både rikskommittén och dess lokala motsvarigheter bestod av representanter för en flora av organisationer inom handikapprörelsen, till exempel Riksföreningen mot polio, De blindas förening, De vanföras riksförening och olika läkarsällskap samt distriktsidrottsförbund och Korpen.

Idrotten åtnjuter sedan långt tillbaka samhällets erkännande och stöd för dess fostran, socialisering och fysisk uppbyggnad samt dess möjligheter till välbefinnande. Men det dröjde länge innan de handikappade fick del av detta goda. Från början var det bara döva, blinda och rörelsehindrade som omfattades, idrott för individer med intellektuell funktionsnedsättning släpade, som nämnts ovan, efter åtskilliga år. Å ena sidan är det inte så konstigt med tanke på alla speciella krav handikappidrott ställer, å andra sidan var det få i samhället som hade så stora behov av det idrotten kunde ge. Många handikappade, framför allt de med intellektuell funktionsnedsättning, levde sina liv undanstoppade på institutioner, i en passiv tillvaro.

Under femtio- och sextiotalen förbättrades levnadsstandarden avsevärt i Sverige; därmed fanns också nya resurser till de handikappade, vilket i sin tur ledde till att även deras idrott fick bättre villkor.

Långt senare, 1994, kom lagen LSS, lagen om stöd och service åt vissa funktionshindrade, som överförde ansvaret för personer med intellektuell funktionsnedsättning från landstingen till kommunerna. Lagen kom indirekt att bli en brytpunkt då alltfler vanliga idrottsföreningar integrerade funktionshindrade i sin verksamhet.

Handikappidrottens pionjärer Visa Dölj

En av de verkliga pionjärerna och apostlarna för handikappidrotten var ovan nämnde Alf Nygren från Uddevalla. Han var också konsulent i Utredningskommittén för Idrott för handikappade och åldringar; i den rollen började han 1957 åka land och rike runt för att arrangera informationsmöten om handikappidrotten, där han visade filmer och arrangerade prova-på-verksamheter. Redan två år senare hade cirka 30 lokalkommittéer börjat bedriva idrott för handikappade

När så de första idrottsföreningarna för handikappade bildades var det oftast som utlöpare av nämnda lokalavdelningar. 1960 fanns det regelbunden handikappidrott på ett sextiotal platser i landet.

Alf Nygren arbetade hela sitt yrkesverksamma liv för handikappidrotten.

Norrbacka Handikappidrottsförening en milstolpe Visa Dölj

En viktig milstolpe i handikappidrotten var bildandet av Norrbacka skolidrottsförening 1956, efter initiativ av yrkeslärarna Björn Ståludd och Bengt Hollén (1910-1982). Föreningen var förmodligen landets första i sitt slag. Norrbacka hade då redan haft idrottsutbyte med systerskolor i Finland och Danmark. Skolan hade också deltagit i seriespel i fotboll och bordtennis samt schack, där eleverna kunde tävla mot icke handikappade, i regi av Stockholmskorpen. Vissa mindre handikappade elever tävlade även mot icke handikappade, framför allt i Korpen.

Norrbacka Handikappidrottsförening, NHIF, sammanfattade gärna sin verksamhet så här:

”Bra i bordtennis, ensamma i badminton, träffsäkra i skytte, bäst i basket, stora i friidrott och välkända i styrkelyft.”

Björn Ståludd

Björn Ståludd

Bengt Hollén

Bengt Hollén

Lämnade sin läst Visa Dölj

Bengt Hollén, som räknas till den svenska handikappidrottens stora banbrytare, hade en gedigen idrottskarriär bakom sig; han deltog bland annat i gymnastik i OS I Berlin 1936 och han satt senare i Svenska Friidrottsförbundet styrelse. Som yrkeslärare (skomakare) på Norrbackainstitutet insåg han tidigt behovet av att aktivera eleverna även fysiskt. Bengt åtog sig att på ideell basis även verka som idrottslärare/-ledare, något som inte fanns på skolan. Så småningom fick han dock detta som yrke.

Bengt gjorde 1957 en studieresa till USA, där han mer av en slump fick se rullstolsbasket. Inspirerad av resan startade Bengt rullstolsbasket, men eftersom det då inte fanns några specialanpassade rullstolar konstruerade Bengt och hans elever landets första basketrullstol. Den fick snabbt öknamnet ”missfostret” för att den var tung och dessutom rullade bättre baklänges. Namnet kanske stöter en och annan, och det var nog bara personer i denna idrott som vågade/kunde använda ett sådant begrepp.

Gammal stol för rullstolsbasket

Missfostret

Resurserna i Norrbackaföreningen var små, men Bengts hjärta var stort och utöver sitt engagemang betalade han ofta ur egen ficka föreningens utgifter.

Med sitt engagemang blev Bengt Hollén snart ordförande i lokalkommittén ”Idrott för åldringar och handikappade”. I den rollen blev han också kontaktman i den riksomfattande utredningskommittén med samma namn. Bengt var också en stark påskyndare till bildandet av Svenska Handikappidrottsförbundet, inte minst i rollen som ledamot av Stockholms Idrottsförbund. Han var också med och bildade föreningen Idrott för alla handikappade, IFAH, se nedan.

Bröt loss från institutionsvärlden Visa Dölj

Trots att Bengt var den drivande kraften ville han inte åta sig rollen som ordförande i Norrbacka HIF; i stället ville han hjälpa fram andra förmågor i den positionen. Däremot blev han ordförande i Svenska Handikappidrottsförbundet 1973.

Bengt Hollén var en av de starkaste krafterna i kampen för att bryta loss handikappidrotten från institutionsvärlden och etablera den som en del av idrottsrörelsen. Detta präglade också Norrbacka HIF som tidigt omvandlades från skolidrottsförening till en ren handikappidrottsförening, där tävling stod i fokus. Norrbacka HIF lät sig aldrig ”medikaliseras”.

De synskadade på Tomtebodainstitutet i grannskapet hade redan 1934 bildat en skolidrottsförening. I mitten av fyrtiotalet arrangerades skolmästerskap och i mitten av femtiotalet bedrev denna förening en väl utvecklad verksamhet i främst lämpliga friidrottsgrenar men också simning och simhopp. Vilket mod det måste kräva att dyka i mörker.

Idrott för alla handikappade (IFAH)

En annan pionjärförening var Idrott för alla handikappade, IFAH; föreningen hade startat 1959 i Stockholm men hade verksamheter även i kranskommunerna. Även denna förening var en utlöpare av utredningskommitténs lokalavdelning i Stockholm. De första idrottsgrenarna var volleyboll, luftboll*, bordtennis och simning.

* Luftboll är en individuell idrottsgren som påminner om volleyboll. Två spelare sitter på var sin sida om ett nät på varsin liten planhalva; en spelare i taget kastar en medicinboll över nätet och det gäller att få motståndaren att inte fånga bollen. Grenen finns inte längre.

En av initiativtagarna till IFAH var Solnabon Gunnar Åselid, som är en av den tidiga handikappidrottens viktigaste krafter. Gunnar var framgångsrik orienterare i Hjortarnas OK, men drabbades av polio i unga år. Han fortsatte då sitt idrottande som simmare. Eftersom Gunnar var en god administratör kom han snart att involveras i Stockholms lokalkommitté för handikappidrotten och i ovan nämnda IFAH; han var också en av påskyndarna när Svenska Handikappidrottsförbundet bildades.

Stockholms lokalavdelning, med bland andra representanter för Stockholms Idrottsförbund och Stockholmskorpen, insåg tidigt att det inte räckte med bara träning och började sondera möjligheterna att skapa en riktig idrottstävling. Ledamoten Bengt Hollén fick uppdraget att tillsammans med föreningen Idrott för alla handikappade, IFAH, arrangera den första stora tävlingen i Stockholmsregionen.

Logotyp för IFAH

Solna kommun nappade direkt Visa Dölj

När Bengt Hollén kontaktade Solna stad för att undersöka möjligheterna till stöd var responsen omedelbart positiv. Tillsammans med Nils Kedert från Korpen fick Bengt kommunen att ställa upp med inte bara pengar utan också personella resurser samt den avgörande faktorn: tävlingslokaler, som skulle frigöras från sina ordinarie scheman.

Även om Bengt Hollén var en av initiativtagarna till Solnaspelen var Gunnar Åselid Solnaspelens primus motor de första åren.

Svartvitt porträttfoto på man

Gunnar Åselid

Sven-Eric "Solla" Carlsson

Spelens starkaste kraft över tid var dock Sven-Eric ”Solla” Carlsson, som under närmare 40 år höll i trådarna. Solla, som var Gunnar Åselids lärljunge, var också med och bildade IFAH, där han bland annat var ordförande 1968-1985. Solla, bördig från Bollnäs, var också en av de arga ungdomarna som drev på för att bilda Svenska Handikappidrottsförbundet, där han senare blev ordförande 1981-1997. I yngre dagar var Solla framstående som aktiv, först i Norrbacka HIF, sedan i IFAH; bland hans många meriter märks SM-tecken i bordtennis och guldmedaljör i Paralympics i kälkhockey i Lillehammer 1994. Med sina femtio år som ledare inom handikappidrotten är Solla en av denna idrotts främsta förkämpar.

Två män håller affisch

Gunnar Åselid lämnade 1969 över huvudansvaret för Solnaspelen till Sven-Eric "Solla" Carlsson.

Fyrtio deltagare i de första Solnaspelen Visa Dölj

De första spelen 1959 bjöd på bordtennis, bågskytte och simning, samt uppvisning i rullstolsbasket och gymnastik, med ett fyrtiotal deltagande ungdomar. Året därpå fick tävlingen sitt namn Solnaspelen och från detta år var IFAH ensam ansvarig arrangör; 1983 återkom Norrbacka HIF som arrangör.

Till andra upplagan av Solnaspelen, 1960, bjöds även deltagare från Södermanland och Gästrikland och betraktas därmed som den första riktiga rikstävlingen för handikappade. Tävlingen bestod främst av lagtävlingar i volleyboll (sittande), ovan nämnda luftboll, simning och bordtennis för cirka 60 deltagare.

Deltagarna i Solnaspelen var minst sagt blandade; tävlingen omfattade båda könen, handikappen varierade stort och åldersspannet var också stort: den yngste tävlande var åttaårige Göran Granholm från övre Norrland och den äldsta en sjuttioårig dam från Oslo. Bordtennisspelaren Leif Holm kom från Norsjö i Västerbotten.

Bordtennisspelare

Leif Holm

Med växande deltagarantal räckte inte kommunens lokaler till; därför förlades vissa grenar till andra lokaler, till exempel boccia och bågskytte som förlades till Åkeshovshallen i Bromma.

Solnaspelen hade nu också hittat sin tid, från den andra upplagan och fram till 2005 arrangerades spelen alltid under allhelgonahelgen. 1962 hade antalet deltagare ökat och dessutom kom de första internationella gästerna, i form av norrmän.

Året därpå, 1963, lockade Solnaspelen 240 deltagare, däribland inte mindre än 30 norrmän, och synskadade var med för första gången (men övergick senare till egna tävlingar). Spelen bjöd också på bra PR, när IFAH utmanade riksidrottsstyrelsen i boccia.

I nästa upplaga av Solnaspelen utgjordes PR-numret av en bocciamatch mellan ungdomarna i IFAH och Solnas politiker, förstärkta av AIK-ledarna tillika före detta storspelarna Sven Davidson (tennis) och Bror Mellberg (fotboll).

Störst i Europa Visa Dölj

Deltagarantalet ökade stadigt år för år och samtidigt vidgades upptagningsområdet; 1970 hade spelen 500 deltagare från 60 orter i landet och 10 i Norge, Danmark och Finland. Samma år öppnades också Solnaspelen för individer med intellektuell funktionsnedsättning. 1974 lockade Solnaspelen 640 deltagare från nio länder och var därmed Europas största idrottstävling för handikappade. Som mest lockade spelen inte mindre än 1 150 deltagare. Stora spel kräver många ledare; när Solnaspelen var som störst krävde de cirka 300 ledare.

Dåtidens anläggningar var inte byggda med tanke på handikappade, så det var inget litet projekt som kom igång. De första Solnaspelen arrangerades i Solna sporthall, i dag Vasalundshallen, och i den intilliggande simhallen samt i Råsundaskolans gympasal. En tävling för funktionshindrade är ett komplicerat arrangemang; här blandas svårt rörelsehindrade, vanliga rullstolar, specialrullstolar, synskadade, ledsagare, ledare med flera och med mera. Lägg därtill att de arrangerande föreningarna var unga och oerfarna och dessutom tämligen resurssvaga och ovanpå allt fanns liten eller ingen erfarenhet av att arrangera stora tävlingar inom handikappidrotten.

En liten anekdot som visar hur problem kunde uppstå när vanliga ledare blandades med handikappidrotten:
Jan Jacobsson, mångårig medarbetare på fritidskontoret, åkte ut till Värtahamnen för att ta emot en grupp tävlande från Finland. Han ställdes sig i ankomsthallen och visade i sedvanlig ordning upp en skylt med ”Solnaspelen”. Ingen ankommande reagerade. Snart var det slut på ankommande. Janne stod där och trampade och började undra om gästerna hade missat båten. Efter en god stund fick han syn på några personer som såg lite vilsna ut; Janne gick fram och frågade om de möjligen skulle till Solnaspelen? ”Jovisst, ska vi det, så bra att du äntligen kom för vi har lite svårt ta oss dit själva, vi är ju synskadade…”

Gaffeltruck blev hiss Visa Dölj

Solnahallen är byggd i tre nivåer, vilket har både volymmässiga och estetiska fördelar. Men det var trångt, mycket trångt. Dessutom fanns ett enskilt stort problem, hallen hade på den tiden ingen hiss. Så vad göra? Röda korset blev lösningen vid de första tävlingarna, deras volontärer bar de tävlande i rullstolar uppför trapporna; och eftersom det var många tävlande som ibland skulle upp och ned flera gånger blev det mycket bärande.

Nöden är som bekant uppfinningarnas moder; sålunda rekvirerades så småningom en gaffeltruck som hissade upp både materiel och rullstolsbundna deltagare till gympasalen på övre planet. Vem vågade föreslå detta? Knappast kommunens folk, så det torde ha varit arrangörsklubben, IFAH. En annan fråga: hur fick de in en så hög gaffeltruck genom den lilla entrén? Ett mer svårjobbat idrottsevenemang får man nog leta efter.

Med dagens ögon framstår dessa lösningar som inte bara vågade utan i vissa avseenden även otänkbara, men samtidigt är de exempel på kreativa lösningar som krävs när ny mark ska brytas.

Lagom till spelens tioårsjubileum hade kommunen låtit bygga en hiss i Vasalundshallen, men mycket snopet klarade hissen inte slutinspektionen, så gaffeltrucken fick komma tillbaka. Kommunen byggde senare även en ramp för rullstolspassage ned till bollhallen. Solnaspelen tvingade därmed tidigt fram hjälpmedel som idag är givna.

En drivande kraft från kommunens sida var kommunalrådet Gösta Fagerberg, sedermera mångårig ”borgmästare”, som bland annat drev igenom att alla funktionärer, inklusive han själv och andra kommunala höjdare, skulle ställa upp utan arvode. Stora delar av kommunens fritidsavdelning ställde också upp med administration och folk; de fick agera allt ifrån vanliga funktionärer till kypare vid efterföljande fester.

Svartvitt foto på man i utomhusbassäng

Gösta Fagerberg och Sven-Eric "Solla" Carlsson under en prisutdelning i Solnahallen.

Funktionärer från det övriga föreningslivet Visa Dölj

De unga och relativt små föreningarna som stod bakom Solnaspelen hade inga möjligheter att bemanna alla funktioner på egen hand. Därför uppbådade kommunen det övriga föreningslivet som funktionärer och administratörer. Idrottsklubbar som Solna IF, Hagalunds IS, IF Ulvarna (Brommaklubb), Solna Simsällskap och Godtemplarnas IF ställde upp men också Röda Korset, Solna Lottakår, Husmodersförening, kyrkoföreningen S:t Martins. Namnkunniga ledare som Rolf ”Wofflan” Nilsson, sedermera förbundskapten i basket, var till exempel flera år senare tävlingsledare. När spelen hade nått sitt maximum krävdes cirka 250 funktionärer.

Arrangerande IFAH understryker i jubileumsskrifter och andra källor att spelen aldrig hade kunnat arrangeras utan Solna kommuns omfattande stöd. Även om kommunens ekonomiska bidrag var viktiga, var stödet i form av tävlingslokaler, och då även omformning av dem, transporter av materiel och utövare det viktigaste stödet. I skrifterna kan vi läsa att Solna kommun ställde upp med sex stora bussar, fyra mindre bussar och ett stort antal bilar. Bemanningen av chaufförer till biltransporterna var ett uppdrag som årligen gick runt bland Solnas idrottsklubbar.

Vid de första tävlingarna inkvarterades gästande deltagare i alla möjliga enkla lösningar; men i takt med att handikappidrottens föreningar växte sig starkare stod de deltagande klubbarna för deltagarnas hotellkostnader.

När spelen blev allt större begränsade kommunen sitt stöd till att omfatta lokaler och administrativa resurser. Arrangören fick således ta över ansvaret för transporter av deltagarna och deras klubbar fick stå för logikostnader med mera.

Det är svårt att i efterhand få en bild av ekonomin i dessa tävlingar, men uppgifter från1970, mitt i spelens historia, får vittna om hur det kunde se ut. Då omsatte spelen i reda pengar 25.000 kronor (i 2022 års penningvärde motsvarande ca 230.000 kr), varav kommunen bidrog med 8.000 kronor (motsvarande ca 74.000 kr). Resterande 17.000 kronor (motsvarande ca 157.000 kr) kom från lotteriintäkter från Husmodersföreningen, och Lottakåren, servering, deltagaravgifter, bidrag från Svenska Handikappidrottsförbundet och en stor del även från IFAH:s kassa. Notera att inga företag ännu syntes som sponsorer, även om företagarföreningen och enskilda företag ofta ställde upp med priser.

Stor politisk enighet Visa Dölj

Det var inte bara kommunalrådet Gösta Fagerberg som vurmade för Solnaspelen; redan från början var enigheten stor bland kommunens politiker om värdet av evenemanget. Solnaspelen var också en bra mötesplats för politiker som annars mest var som hund och katt. Här kunde de folkvalda göra upp känsliga tvistemål över en fika.

Det mesta i Solnaspelen sköttes av ideella krafter, men med administrativt stöd från fritidskontoret. De inblandade träffades en gång på våren, på fritidskontoret, för att bestämma vilka grenar som skulle vara med och om eventuellt internationellt deltagande. Fritidskontoret sände ut inbjudan; sedan samlades samma gäng igen efter sommaren för att fördela anmälningarna på respektive gren‑administratör. Således en ganska kort startsträcka.

Enligt Bosse Petersson, i dag känd expertkommentator i fotboll, då idrottskonsulent i Solna kommun, var kommunens stöd till Solnaspelen en viktig del av en genomtänkt strategi för bilden av idrottsstaden Solna:

”Vi skulle inte bara satsa på elitidrotten och ungdomsidrotten, inte minst genom moderna anläggningar och bidrag, vi skulle också bygga motionsspår, stötta Korpen och handikappidrotten. Det fanns stor politisk enighet bakom denna strategi”, berättar Bosse Petersson.

Porträtt på man

Bosse Petersson

Solnaspelen var dock märkligt nog något som tjänstemännen på fritidskontoret i hög grad fick styra på egen hand.

Med större spel krävdes så småningom längre planering och mer administration från kommunens sida.

Owe Bohlenius kom senare att ta över ansvaret för kommunens insatser i Solnaspelen, ett uppdrag Owe minns med stor glädje.

Det var ett av årets roligaste uppdrag, många var engagerade i spelen och det fanns en stor politisk samsyn i vikten av vårt engagemang.

En av mina bästa insatser i detta arrangemang var att jag lyckades engagera den då nybildade ungdomsföreningen Blue Hill i Hagalund som funktionärer i Solnaspelen och i Abrahamsdagen (se nedan).

Vi hade väl inkörda rutiner, som gjorde att vi kunde forma om och anpassa sporthallen till spelens behov, trots ganska kort om tid. Vi visste till exempel exakt var och hur vi skulle tejpa linjer till bocciabanor, men ofta tvingades vi tänka om, till exempel när vi skulle få plats med en bana till. Samma sak var det med att ställa i ordning bordtennisbord, nästa säsong krävdes fler bord.

Pengarna räckte till och det var bara vid ett jubileumsår vi äskade extra pengar, vilket beviljades. Jag minns också att vi lyckades få ut stora annonser om Solnaspelen på ljustavlorna (decotavlor) i gatubilden”

De stora namnen Visa Dölj

I takt med att spelen utvecklades blev också resultaten allt bättre. En viss Benny Gustavsson segrade i simning 200 meter fritt på 4.11, tio år senare hade segertiden nästan halverats till 2.40. Sven Janssons segertid, 51,2 på 50 meter rygg 1965, putsades rejält fem år senare av Tore Nilsson till 38,4. Sifferexercis, kan tyckas, men det visar på både fler utövare och allt bättre idrott. Annars är simmaren Hasse Lindström från Nyköping ett namn som ofta dyker upp i de gamla resultatlistorna. Bland damerna märks särskilt Susanne Linde och Ann-Charlotte Löfvenberg som vann det mesta som spelen kunde erbjuda. Tyvärr är det klent med Solnadamer i resultatlistorna, men en som utmärkte sig var Helen Håkansson från Norrbacka HIF; i Solnaspelen deltog hon i rullstolsslalom. Hennes största triumf kom senare med segern i 60 meter rullstol vid Paralympics i Toronto 1976.

Ett annat starkt namn är Kerstin Wiksén som tävlade i Solnaspelen från 1964 till 1987; 24 starter i spelen i simning, bordtennis, volleyboll, bågskytte, rullstolsslalom, bänkpress och boccia låter som ett rekord. Vidare tog hon elva ”silverskedar”, lika med första plats, i simning och två i bågskytte.

Simmerska vid bassängkanten

Kerstin Wiksén

Under åttiotalet var några av Norrbackas främsta namn bordtennisspelarna Lars Nordwall, Stig Olsson och Urban Andersson; den senare deltog i Paralympics och tog guld i EM.

Till skillnad från den vanliga idrotten tävlar flera av handikappidrottarna ofta i flera, ganska olika grenar. En bra representant för denna kategori är Rolf Johansson, f 1944, som torde ha deltagit i flest antal Solnaspel. Han tävlade nästan varje år från 1960-1999 i flera grenar, så ingen lär ha fler starter än Rolf i Solnaspelen. Förmodligen är Rolf Johansson dessutom den mest meriterade av alla som har deltagit i Solnaspelen.

Rullstolsåkare

Rolf Johansson

Medalj från kungen och välsignat kors från påven Visa Dölj

Rolf Johansson

Men vi tar det från början: idrottskarriären började 1959 med rullstolsbasket, sittande volleyboll och bågskytte. 1964 spelade Rolf i Norrbackas lag som vann division I i sittande volleyboll.

1966 bytte han klubb till Tranebergs HIK (numera Tranan HIK).

På Rolf Johanssons prishylla trängs 11 RM-medaljer (riksmästerskap, föregångare till svenskt mästerskap), 105 SM-medaljer, hälften i guld, i olika idrottsgrenar.

Lägg därtill tre EM-medaljer, ett guld och två brons, och fyra VM-medaljer, tre guld och ett brons.

Han har tävlat i 11 Paralympics och där tagit 13 medaljer, 2 guld, 4 silver och 7 brons. Som om inte allt detta var nog har Rolf tagit 26 medaljer varav 13 guld i Stoke Mandeville Games, inofficiellt VM på 1970- och 1980-talen.

I den blågula dressen har Rolf representerat Sverige i basketboll, friidrott, kälkhockey, kälkracing (ispiggning) och curling.

Rolf slog världsrekordet sju gånger på 100 m rullstol och en gång på 4x100 m. Dessutom har han det än idag gällande världsrekordet i stafett, 4x60 meter. Rekordet slogs 1978 i ett landslag med förutom Rolf, Lars Löfström, Birger Nord och Gunnar Berglund.

Fyra rullstolsåkare i svensk landslagsdräkt

Rolf har också spelat 220 landskamper i rullstolsbasket och han har kört 19 lopp i Stockholm Marathon.

2008 valdes Rolf Johansson in i parasport Sveriges Hall of fame.

Utöver alla idrottsmedaljer har han dessutom fått medalj av kungen och ett välsignat kors av påven Johannes Paulus II.

Man i rullstol mottar kors från påven

Rolf Johansson mottar välsignat kors från påven - förmodligen en unik händelse i svensk idrottshistoria.

Bengt "Fimpen" Lindberg

I början av sjuttiotalet (1972) såg Solnaspelen en annan stjärna. Bengt ”Fimpen” Lindberg, född med ryggmärgsbråck 1954, blev inte bara en av de första välkända handikappidrottarna, han slog också Europarekord i bänkpress i den ”vanliga tyngdlyftningen”. Totalt tog Fimpen, med Norrbacka som hemmaklubb, fyra guld och ett silver i handikapp-OS och slog fyra världsrekord. Bengt Lindberg gick ur tiden 2014.

Bänkpress

Bengt "Fimpen" Lindberg

Lasse Löfström

Rullstolsåkaren Lasse Löfström, född 1955, är tillsammans med Fimpen Norrbackas klart starkast lysande stjärna; utöver 43 SM-guld lyckades Lasse ta fem OS-guld, elva VM-guld och slå sex världsrekord, han var landslagsman i friidrott, basket, segling och bänkpress. Lasse var vältränad, så vältränad att han även segrade i bänkpress i Solnaspelen 1982. 2008 valdes även Lasse in i Parasport Sveriges Hall of Fame. Största segern kanske ändå var att Lasse Löfström blev landets första idrottslärare som rullstolsbunden. Tala om förebild för handikappidrotten. Lasse, som gick bort 2016, var också ledamot av Parasport Sveriges förbundsstyrelse 2009-2013.

Rullstolsåkare

Lars Löfström

En annan solnait är Birger Nord, som 1971 i Norrbackaklubbens färger segrade felfritt i den för Solnaspelen nya grenen parallellslalom (rullstol). Birger, som i många år arbetade som handikappkonsulent i Solna stad, gick bort 2021.

Hemmaklubbarna höll sig väl framme i resultatlistorna, Norrbacka HIF i rullstol, bordtennis och simning och IFAH i framför allt volleyboll, bordtennis och rullstol.

Rullstolsburen man håller fotbollsskola för ungdomar

Birger Nord håller fotbollsskola för ungdomar

Solnaspelen inspirerade till fler tävlingar Visa Dölj

Som tidigare nämnts är rättvisa former för indelning i olika handikappklasser ett stort problem för handikappidrotten. Och det var givetvis ännu svårare i de första tävlingarna. Med ökat antal idrottare kom också fler och därmed rättvisare tävlingsklasser. De erfarenheter och lärdomar som vanns i Solnaspelen har givetvis bidragit till dagens allt bättre klassindelning. Lite förenklat kan denna transformering beskrivas som från klasser grundade på handikapp gick utvecklingen mot klasser för ”vad man klarade av”.

Ett annat exempel på Solnaspelens betydelse var att de inblandade klubbarna inspirerades att så småningom arrangera egna tävlingar. När Norrbacka HIF, under ledning av coachen Peter Reinebo, vann Europacupen i rullstolsbasket 1981 och 1984, vågade till exempel klubben arrangera detta mästerskap i nya Solna sporthall, i närvaro av drottning Silvia.

Solnasonen Peter avslutade 2022 sin mångåriga tjänst som sportchef på Sveriges Olympiska Kommitté.

Abrahamsdagen inspirerade unga Visa Dölj

En viktig utlöpare från Solnaspelen var Abrahamsdagen (namnet togs från premiärdagens namnsdag), det var en blandning av uppvisning och prova på för främst unga handikappade som arrangerades fredagen före Solnaspelen. Här medverkade ledare från AIK, Solna Vikings, Solna Tennisklubb och andra Solnaklubbar. Abrahamsdagen startades på initiativ av Pehr Boman, ordförande i Norrbacka HIF, som en del av aktiviteterna i kulturhuvudstadsåret 1998 och med bidrag från allmänna arvsfonden. Även här var Solna stad en viktig samarbetspartner. Arrangemanget har lockat handikappade och icke handikappade ungdomar att tillsammans i Solnahallen pröva på rullstolsbasket, rullstolsrugby, innebandy, fotboll och bordtennis. Abrahamsdagen gjorde ett uppehåll under pandemin men kommer tillbaka 2023.

Porträttfoto på man

Pär Boman

En utlöpare i sin tur av Abrahamsdagen är AIK:s fotbollslag AIK United för personer med funktionsvariationer.

Lagbild på fotbollsspelare

AIK United

Stärkta av erfarenheterna från Abrahamsdagen arrangerade Norrbacka HIF en tävling i rullstolsbasket för alla Solnas elever i mellan- och högstadiet. Som mest spelades inte mindre än 120 matcher. Finalen, som spelades i samband med invigningen av Solnaspelen, blev ett teveinslag i Lilla sportspegeln.

Abrahamsdagen gav ringar på vattnet, eftersom den även inspirerade föreningar i andra kommuner att starta liknande prova-på-verksamhet.

Från varmkorv till bankett Visa Dölj

Redan från den tredje upplagan av Solnaspelen 1960 avslutades tävlingarna med en fest för tävlande och funktionärer. Den första festen var en blygsam tillställning i bottenplanet i sporthallen, där Korv-Ingvar bjöd på korv, men några år senare avslutades spelen med fest i Solna gymnasiums skolmatsal för ett hundratal deltagare. Kommunen bjöd ännu senare under ett antal år på fest på hotell Flamingo (nuvarande Park Inn) i Solna centrum och på restaurant Fyrspannet i Sundbyberg. Så småningom blev antalet deltagare för stort för kommunens festkassa, så förlustelserna förenklades från 1969 till en uppskattad träff utan mat men i stället med underhållning. Festen blev givetvis ett viktigt tillfälle för att knyta närmare band men också för att kunna diskutera både spelens och handikappidrottens utveckling.

När rullstolsdans introducerades i Solnaspelen 1994 var det också givet att festerna avslutades med just sällskapsdans i rullstol.

Utbildade massmedia i handikappidrott Visa Dölj

Som ny och viktig företeelse fick handikappidrottens tävlingar i början ofta bra publicitet. Men det krävdes också ett stort jobb med att uppvakta journalister, som var tämligen okunniga om denna form av idrott. Journalisten Leif Söderberg ilade runt på sportredaktionerna och missionerade om Solnaspelen, vilket också resulterade i bra inslag i massmedia. I början kunde Leif genom att peta på det dåliga samvetet få journalister att skriva om Solnaspelen.

Foto på man

Leif Söderberg

Solnaspelen huvudnumret vid invigningen av nya sporthallen Visa Dölj

Den gamla Solnahallen/Vasalundhallen var, som nämnts, synnerligen olämplig för handikappidrott. Därför var det givet att Solnaspelen flyttade till den nya Solnahallen på Ankdamsgatan. Och mer än så, för Solnaspelen blev huvudnumret vid invigningen av den nya hallen 1983 i närvaro av kungen och drottningen. Det var ett tydligt tecken på hur Solna stad värderade Solnaspelen.

Vid spelen 1983 var, som nämnts, Norrbacka HIF för första gången med som arrangör.

Den nya sporthallen erbjöd givetvis fler möjligheter för även Norrbacka HIF som nu tog upp friidrott och rullstolsbasket på sitt program.

Solnaspelen övergick i Stockholm Games Visa Dölj

I takt med att handikappidrotten fick alltfler tävlingar runt om i landet, och dessutom enskilda SM-tävlingar, minskade intresset för Solnaspelen.

2004 övertogs Solnaspelen av Stockholms Handikappidrottsförbund med namnet Stockholm Games Solnaspelen och blev en del av det stora Stockholm Games, men själva Solnaspelen hade spelat ut sin roll.

Med Stockholms Games blev spelen också en del av något större, helt enkelt en del av den etablerade idrottsrörelsen. Då blev efterfesten också större i form av bankett i självaste Stockholms stadshus, rena Nobelbanketten, som någon uttryckte det.

En viktig inspiratör för all handikappidrott i Sverige Visa Dölj

Solnaspelen inspirerade både många handikappade att börja idrotta och att tävla, men ännu viktigare var att spelen också inspirerade andra att skapa idrottstävlingar för handikappade.

Ett bra exempel är att landets största klubb, AIK, 2017 startade rullstolsbasket. AIK var därmed den första av de verkligt stora klubbarna att integrera handikappidrotten i sin verksamhet, en milstolpe i svensk handikappidrott.

Från Solnaspelen är steget långt till dagens utvecklade tävlingar och förbund för handikappidrotten. För att inte tala om Paralympics som lockar tusentals tävlande från hundratals länder i 28 grenar och tiotusentals åskådare och miljontals tevetittare på bästa sändningstid. Sådana tävlingar hade inte varit möjliga utan pionjärinsatser av ledare som Bengt Hollén, Gunnar Åselid, Sven Erik ”Solla” Karlsson och deras kamrater.

Milstolpar Solnaspelen Visa Dölj

1959

Första spelen i april med cirka 40 deltagare, grenar: bordtennis, bågskytte och simning.

1960

Tävlingarna få namnet Solnaspelen, cirka 60 deltagare, grenar: volleyboll, luftboll*, bordtennis, simning, första rikstävlingen i handikappidrott.

* Luftboll är en individuell idrottsgren som påminner om volleyboll. Två spelare sitter på var sin sida om ett nät på varsin liten planhalva; en spelare i taget kastar en medicinboll över nätet och det gäller att få motståndaren att fånga bollen. Grenen finns inte längre.

1962

150 deltagare, de första internationella deltagarna, grenar: volleyboll, luftboll, bordtennis, simning, bågskytte.

1963

270 deltagare. Synskadade debuterar.

1964

270 deltagare.

1965

300 deltagare. Förutom deltagare från Danmark, Norge deltar även en trupp från Storbritannien. Bänkpress, boccia och curling (på golv) debuterar.

1966

360 deltagare.

1967

435 deltagare, rullstolsbasket som uppvisning.

1968

Tioårsjubileum, 470 deltagare, bland annat från Ungern.

1969

580 deltagare, bl a från Israel, tävlingen i bänkpress blir första riksmästerskapet

1971

Över 500 deltagare, rullstolsslalom debuterar, innebandy som uppvisning. Tävlingarna i bänkpress fick detta år SM-status.

1972

Volleyboll och bågskytte flyttar till Åkeshovshallen.

1976

Över 1 000 deltagare, bl a från Brasilien

1978

Tjugoårsjubileum med cirka 800 deltagare, bl a från Holland och Israel

1983

800 deltagare, spelen flyttar in i nya Solna sporthall och är en del av invigningen i närvaro av kungen och drottningen, goalball debuterar

1985

Judo för förståndshandikappade debuterar

1988

Sponsorintäkter förstärker resurserna

1989

Trettioårsjubileum, Solna stad bidrar med 50 000 kr i extrabidrag (omräknat i dagens värde ca 85 000 kr)

1998

Kälkhockey debuterar

2004

Solnaspelen övertogs av Stockholms Handikappidrottsförbund med namnet Stockholm Games Solnaspelen och blev en del av det stora Stockholm Games

Tack

Stort tack till Leif Söderberg för faktagranskning och tillstånd att använda delar av hans publikation Handikappidrottens historia 1950-1959.

Tack även till Rolf Johansson för granskning och bilder, samt till Rickard Oxfält på Solna stads kommunikationsavdelning för hantering av bilder och hemsida.

Fel och brister

Hittar du fel i texten; har du tips om väsentliga händelser du saknar; kan du namnge personer på bilder, har du bilder? Kontakta då urban.dahlberg51@gmail.com

Bildrättigheter

I arbetet med bildsättning har det varit svårt att identifiera fotografer, så kontakta kommunikation@solna.se om du som fotograf har anspråk på ersättning.

Om skribenten

Porträttfoto på man

Urban Dahlberg har tidigare skrivit avsnittet om Solnas stolta idrottshistoria i boken Solna stad 50 år och på solna.se. Han producerade också en utställning om stadens idrottshistoria på stadsbiblioteket 2012.

2012 fick Urban Dahlberg Solna Hembygdsförenings kulturmiljöpris för sitt arbete med stadens idrottshistoria.

Urban har ett mångårigt förflutet i AIK, bland annat som informationschef.
I den rollen producerade han boken AIK 100 år. Han har också suttit i AIK:s huvudstyrelse.

Källor

  • Solnaspelen 10 år, en krönika av Gunnar Åselid
  • IFAH-bladet" 1961-1980
  • Tävlingsrapporter Solna Fritid

Intervjuer med:

  • Leif Söderberg
  • Bo Petersson, fd Solna fritid
  • Owe Bohlenius fd Solna fritid
  • Jan Jacobsson, fd Solna fritid
  • Gert Nilsson, Idrottsföreningen för alla handikappade
  • Birger Nord, handikappkonsulent Solna stad, fd aktiv i Norrbacka HIF
  • Rolf Johansson, fd aktiv i Solnaspelen
  • Kerstin Wiksén, fd aktiv i Solnaspelen

Läs mer om handikappidrotten

2007 bildades Handikappidrottshistoriska föreningen; på Svenska Parasportförbundets hemsida/historik finns föreningens första verksamhetsberättelse.
www.parasport.nu Länk till annan webbplats.

Norrbacka Handikappidrottsförening

Idrottsföreningen för alla handikappade, IFAH Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Min Parasport, Kerstin Wiksén Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Kontakta oss

Solna stads kontaktcenter

08-746 10 00

Senast uppdaterad