Hagalunds historia

Idag präglas Hagalund främst av 1970-talets höga bostadshus, men här finns även äldre byggnader bevarade från tiden då Hagalund växte fram som ett lokalsamhälle.

Olle Olssons hus var en av de första fastigheterna som byggdes i Hagalund av Olles morfar, snickarmästare Carl Brolin år 1891. Fastigheten bestod då av åtta lägenheter och här bodde som mest ett 30-tal barn och vuxna. Under 1960- och 70-talet stod huset i centrum för en debatt som intresserade en publik långt utanför lokalsamhället. Trots stora protester revs nästan alla de äldre husen här på 1960-talet. De ersattes med moderna byggnader och gator.

Hagalund växer fram

När Hagalund började bebyggas 1890 var det ont om bostäder i Stockholm. Arbetarbefolkningen sökte sig ut från centrum för att bygga nytt. Stora Frösunda, Hagalunds stamfastighet, köptes 1889 av ingenjör Albert Amundson. Året därpå började avstyckningen av tomter.

Hagalund blev ett municipalsamhälle år 1899. På 1910-talet började flervåningshus i sten att byggas. Det som kallades ’Nya Hagalund’ t o m 1926 hade till en början en småstadskaraktär med en mångfald av mindre friliggande hus med trädgårdar. Många av husen var självbyggda av yrkesskickliga hantverkare. Även funktioner som gatubelysning och vattenförsörjning byggdes med egna medel. I nästan varje hus fanns affärslokaler som vette mot gatan. Municipalsamhället Hagalund inlemmades 1943 i den nybildade kommunen Solna stad. 1945 beslutade kommunen om totalförbud för byggnation i Hagalund. Fastighetsägare slutade att underhålla sina hus i väntan på beslut. Under 1950-talet köptes många hus upp av kommunen. Ett flertal av dessa hus stod obebodda och underhölls inte. Samhället började förfalla. 1962 kom en ny stadsplan för Hagalund som innebar att alla äldre hus skulle rivas – endast Vattentornet och Hagalunds kyrka skulle bevaras.

Rivning och nybyggnation

Under 1960-talet när miljonprogrammet lanserades nationellt, revs ca 250 äldre hus i Hagalund. Rivningarna pågick ända fram till 1980-talet. Idag finns tre trävillor i närområdet runt Olle Olssons fastighet kvar samt ytterligare ett par stenbyggnader såsom vattentornet, kyrkan och stationshuset. Solna stad äger samtliga bevarade fastigheter utom Hagalunds kyrka som ägs av Svenska kyrkan. Från början var Olle Olsson-huset målat i samma gula färg som gårdshusen har idag. Det var Olle Olsson som målade om huset i den karaktäristiska turkosa färgen i slutet av 1960-talet som en protest mot rivningsbeslut och förfall.

De rivna husen ersattes med moderna skivhus och ett helt nytt gatunät som stod färdigt 1973.

Blåkulla

Hagalund domineras idag av de åtta ljusblå flerfamiljshusen som brukar kallas för ”Blåkulla”. Byggnaderna är 100 meter långa och 14 våningar höga. Husen stod färdiga 1973 och ritades av arkitekterna Ragnar Westin och Stefan Szejnman. Arkitekten Bo Ahlsén och konstnären Lars Abrahamsson fick i gemensamt uppdrag att konstnärligt gestalta fasaderna. Visionen var att husen skulle upplevas som gigantiska atlantångare i färd mot ett nytt modernt samhälle där människor skulle bo med ljus, luft och grönska. I byggnaderna finns sammanlagt 1800 lägenheter.

Husen står parallellt i två rader på varsin sida om Hagalundsgatan. Mellan husen finns trafikfria gårdar och under husen finns garage. Över lokalgatan leder gångbroar som förbinder den norra och södra sidan. De boende skulle på så sätt slippa trafik och transporter vid bostäderna men ändå ha kommunikationerna på nära håll.

Enligt Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister är Blåkulla idag klassat som kulturmiljö av nationell betydelse: “Stadsdelen är ett koncentrat av Solnas historia, moderna utveckling, lokalidentitet samt ett typexempel på de konflikter och strider som föregrep och till slut bidrog till avstannandet av omfattande rivningar av hela stadsdelar och kvarter i de stora städerna.”