Hagalund

Hagalund, Brahelund, Rudviken, Vasalund

Hagalund

Kaptenen, sedermera översten i Väg- och vattenbyggnadskåren, Albert Amundson, förvärvade Stora Frösunda gård 1889. Amundson var i själva verket fastighetsägare, byggmästare och tomtexploatör och hade bl a svarat för flera stora fabriks- och hyreshusbyggen i Stockholm och byggt flera av Saltsjöbanans tunnlar. 1893 utsågs han till arbetschef för de stora riksbyggena på Helgeandsholmen. Amundson insåg att Stora Frösunda med sitt läge strax utanför Norrtull, och med järnvägen som korsade ägorna, var utmärkt för tomtexploatering. I Stockholm rådde bostadsbrist med trångboddhet och höga hyror som följd. Amundson lierade sig med tomtexploatören Charles J Smith och började stycka och försälja tomter på en tallbevuxen bergsrygg söder om gården, som gavs namnet Nya Hagalund.

Planläggningen skedde på enklast tänkbara sätt. Utgångspunkten blev landsvägen mellan Haga och Sundbyberg (nuvarande Hagavägen) som löpte tvärs genom området. Från denna lades ett rätvinkligt gatunät ut och däremellan indelades marken i ca 70 kvadratiska tomter och ett torg. Om bergknallar och stup som hamnade på tomterna bekymrade man sig inte - det blev tomtägarnas senare problem. Den första styckningskartan är sannolikt upprättad av Charles J Smith. Byggnadsbestämmelser saknades helt, förutom att husen inte fick byggas närmare gatugräns än 4,5 m, så var och en kunde bygga efter egen smak och ekonomiska möjligheter. En genomsnittstomt kostade ca 1 000 kr, vilket motsvarade ungefär en årslön för en kvalificerad byggnadsarbetare. Redan efter ett år var ett femtiotal av tomterna i Hagalund sålda och bebyggda, de första vid Spetsgatan, Furugatan och Liljegatan i områdets östra del.

Hagalund 1975. Teckning Sören Dackerman.

Samhällets pionjärer var snickare, timmermän, handelsmän, plåtslagare, bagare m m, dvs hantverkare och småföretagare. Man hjälpte varann och byggde på morgnar, kvällar och helger. På detta sätt uppstod från början en unik sammanhållning och solidaritet i Hagalund, som länge kom att prägla samhället. Varje hus inrymde minst två lägenheter, man räknade med hyresgäster för att klara av kostnaderna. Hagalund hade småstadskaraktär med friliggande hus och uthuslängor omgivna av trädgårdar och täppor och ut mot gatan i bottenvåningen vette någon sorts affärslokal i nästan varje hus.

Husens utformning blev mycket variationsrik på det sätt som var modernt inom byggandet vid denna tid, då element ur olika arkitekturstilar blandades ohämmat och gav möjlighet till en mångfald av uttryck. Trähus med panel eller revetering byggdes sida vid sida med putsade stenhus. Karaktäristiskt var glasverandor, utanpåliggande trapphus krönta med torn och spiror, frontespiser och renässans- eller barockgavlar med voluter, hörnkedjor, stora tak med profilerade taktassar och putsdekorationer och konstrikt utformade lövsågerier i paneler, omfattningar, räcken och staket.

Hagalundarna organiserade sig i olika politiska föreningar, i nykterhetsrörelser och frikyrkorörelser bl a, där seriös verksamhet blandades med fest, dans och lek. Man gick samman och byggde kyrka och Folkets hus, och efter det att Hagalund blivit municipalsamhälle 1899 ordnades med brandväsende, renhållning, vatten och avlopp. Vid den tiden hade samhället 2 500 invånare.

Efter sekelskiftet med den stora bostadskrisen i Stockholm åren 1905-08 drog en spekulationsvåg över Hagalund. Stockholms många fastighetsspekulanter hade insett vilka lätta byten som kunde inhämtas genom bristen på reglering, och vissa tomter exploaterades hårt och bebyggdes med stora flerfamiljsstenhus som ofta lämnade abrupta brandgavlar i tomtgränsen. Spekulationernas verkliga höjdpunkt nåddes i samband med första världskriget. De stora hyreshöjningarna i innerstaden drev de fattigaste ut till de lägre hyrorna i stadens utkanter, och spekulationsbyggmästarnas halvhus fylldes snabbt till bristningsgränsen.

Karta över det gamla Hagalund

Den fattigdom, trångboddhet, arbetslöshet och sociala misär, som tidvis rådde inom samhället under krigs- och kristider gav Hagalund dåligt rykte bland stockholmare och andra omkringboende. Men inom Hagalund har lokalpatriotismen alltid varit stor och många har tappert försvarat sin förstad.

Municipalsamhället utvidgades successivt och innefattade på 30-talet också Vasalund, Rudviken och Brahelund med sammanlagt ca 400 fastigheter. Redan på 1920-talet hade frågan väckts i municipalstämman om att de sämst byggda delarna av samhället borde saneras. 1942 låg ett förslag till stadsplan för förnyelse av Hagalund färdigt som innehöll tre- och fyravåningshus i lös gruppering. Året därpå införlivades Hagalund i det nya Solna stad, som ett par år senare lade byggnadsförbud på hela Hagalundsområdet. Detta förlängdes gång på gång och kom att medföra en förslumning av området. Under tiden försökte man göra punktsaneringar i eftersatta delar.

Hagalund med kyrkan och vattentornet 1965. Foto G Johansson. Solna kulturnämnds arkiv

Efter 15 år av debatter och protestaktioner beslutade Solna stadsfullmäktige 1958 att Hagalund - som av en del kallades slum och av andra idyll - skulle bort. Kommunen beställde en ny stadsplan av VBB AB:s (Vattenbyggnadsbyrån) arkitekt Gunnar Lindman. 1963 var den nya stadsplanen klar och antogs i stadsfullmäktige. Planen blev, till skillnad från "rivningsbeslutet", föremål för häftiga diskussioner som gav eko i hela riket. Ett flertal "motplaner" presenterades men väckte inte gehör. Konstnären Olle Olsson Hagalund var en av förkämparna i kampen mot den nya planen. Planen modifierades något och antogs av regeringen 1969. Då pågick rivningar av det gamla Hagalund sen fyra år, och uppföranet av det nya Hagalund påbörjades.

Olle Olssons hus och kvarter blev dock kvar, men eftersom inga medel avsattes för husens upprustning förföll de gradvis. 1982 togs ett slutgiltigt beslut om att riva fyra av de då återstående byggnaderna, varav tre putsade stenhus, och att rusta de fyra snickarglädjevillor som blev kvar. Beklagligt nog försvann då själva karaktären av vad Hagalund en gång var - "de stora kontrasternas stad" - och kvar i dag är en liten rest som minner om Hagalunds mer idylliska sida.

Det nya Hagalund "Blåkulla", är tillkommet som en "bostadsmaskin" i corbusiersk anda och består av åtta 100 m långa och 14 våningar höga flerfamiljshus. En sträng uppdelning av olika funktioner råder inom området med bostäder för sig, affärer i ett specialplanerat centrum och matargator, lastgator och parkeringsdäck separerade från fotgängarstråk och gårdsöverbyggnader. Fyra av höghusen uppfördes av Bergshamrabyggen genom Riksbyggens arkitektkontor och fyra av Befa (Byggnadsentreprenörernas fastighetsaktiebolag) genom Nils Lönnroth arkitektkontor.

Blåkulla

Ett speciellt uppdrag utgick till Bo Ahlsén att samordna fasaderna och ge dem en enhetlig utformning, vilket Ahlsén löste genom att med olika blå nyanser söka få husen att smälta in mot himmelen. I ett sent skede ändrades Hagalundsplanen för delen runt Hagalunds kyrka. Kommunens arkitekt Ulf Hedberg ritade om planen med lägre hus för att ge kyrkan mera rymd. BGB byggde husen som stod färdiga 1975 och hade ritats av Ragnar Westin. Befa sålde senare sina två hus i kv Sunnan till HSB, men i övrigt består Hagalund av hyresrätter. Under senare år har man försökt få in mer grönska och att göra torget i Hagalund mer inbjudande.

Dela: