Bergshamra

"Än darrar månans sken på böljans hala yta,
men hastigt ljusets flod från öster börjar flyta,
de mörka skyggar fly, och stjärnan bleknar av,
re'n strömmar purpurn ut på himlens mörkblå hav,
de svarta molnens bädd förbyts i röda skyar,
nu ljungar solen fram, och världen sig förnyar.
Den svala nattens dagg, som sig till blomstren sänkt,
har på de späda blad en mängd av pärlor stänkt.
Det höjda ljusets glans från bergens toppar faller,
och solens spridda guld sig blandar med kristaller."

ur "Atis och Camilla" av Gustaf Philip Creutz (1731-1785)

Södra Bergshamra

Inledning med historik

Stadsdelen ligger avskild från centrala Solna, i korset av de stora trafiklederna Bergshamravägen och Norrtäljevägen. Men Bergshamra är samtidigt den stadsdel som har en unik tillgång till Ulriksdals och Brunnsvikens grönskande lummiga parker och med sjökontakt i både söder och norr.

Bergshamra har anor från medeltiden och lades vid 1600-talets slut under Ulriksdals kungsgård. År 1707 upplät änkedrottningen Hedvig Eleonora egendomen till sitt hovråd Samuel Bark, vars släkt innehade besittningsrätten fram till 1917, då staten löste in den.

Samuel Barks sonson, Nils Anton Bark, var statssekreterare och tillhörde kretsen kring Gustav III. Till hans vänner hörde tonsättaren Joseph Martin Kraus och skalden och diplomaten Gustaf Philip Creutz, vilka båda kommit att förknippas med Bergshamra och Tivoliudden. Kraus ligger f ö begravd på Tivoliudden.

Bergshamras jordbruksmark har arrenderats ut i olika perioder. En av arrendatorerna var kung Karl XV, som här bedrev ett experimentellt jordbruk. Han lät också uppföra tre sommarvillor i schweizerstil under 1860-talet. Området kom att kallas Karlsro och husen hyrdes ut till kungens vänner. Vid sekelskiftet tillkom ytterligare ett par villor och lusthuset "Monte Carlo", vilka tillsammans med Karlsrovillorna bildar det område som idag kallas Bergshamra by.

Efter Karl XV:s död övertogs arrendet av Regis Cadier, känd krögare och tillika ägare till Hotel Rydberg och Grand Hotel. Han var också morfar till möbelarkitekten Carl Malmsten, som ägde och bebodde Övre Karlsro från 1920 till sin död 1972. Huset kallas numera Malmstens hus och har förklarats som byggnadsminne.

År 1917 övertog staten Bergshamra gård, och två år senare uppläts en del av marken till ett koloniområde, som bebyggdes med typritade stugor i nationalromantisk stil.

Senare flyttade två statliga institutioner till området. Statens Centrala Frökontrollanstalt hade från 1925 sina lokaler i den gamla huvudbyggnaden till Bergshamra gård. En ny institutionsbyggnad uppfördes 1930 varvid det gamla 1700-talshuset revs. Samma år tillkom Institutet för husdjursförädling i den byggnad som senare bl a inrymt SIPRI.

Flygfoto över Bergshamra 2005

En ny stadsdel tar form

I mitten av 1940-talet började Solna stad planera för ett stort antal flerfamiljsbostäder i norra Bergshamra. Marken inlöstes från staten, men det skulle dröja nästan tio år innan byggverksamheten kom igång. Den första etappen, stjärnhusen norr om nuvarande Bergshamravägen, ritades av arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius och var resultatet av en arkitekttävlan. Därefter uppfördes en andra etapp norr om Björnstigen, som innehöll flerfamiljshus samt punkthuset Berga för äldrevården. Inför planeringen av centrumbebyggelsen utlystes en ny arkitekttävling, som vanns av arkitekten Georg Varhelyi.

Under 1960-talet byggdes studentbostäder på mark som skänktes av kung Gustav VI Adolf, och området kom därför att kallas Kungshamra. Studenterna lär själva ha uppvaktat kungen, som omgående lovade markbiten vid Ulriksdal. Efter en plantävling gavs de unga arkitekterna på ELLT uppdraget att rita bostadsområdet.

Bergshamra fick under 60-talet skolor, daghem, friluftsbad och idrottsplats. Den sistnämnda även den på mark skänkt av kungen.

I samband med högertrafikomläggningen 1967 öppnades den nybyggda västra delen av Bergshamravägen. Nu kunde man köra direkt från Norrtäljevägen till Enköpingsvägen och Uppsalavägen. Tyvärr skar den fyrfiliga vägsträckan brutalt av sammanhanget mellan Ulriksdals slottsmarker och Brunnsvikens strand.

Södra Bergshamra

Redan i början på 1970-talet började Solna planera 500-600 lägenheter i två-trevåningshus delvis som överbyggnad av Bergshamravägen. Det kom emellertid att bli försäkringsbolaget Skandia som fick slå en bro över vägen med sitt kontorshus på 80-talet. Vid denna tid tog planeringen av Södra Bergshamra fastare form sedan Solna förvärvat ytterligare mark av staten söder om Bergshamravägen. Där fanns då det stora koloniområdet samt provodlingar med bl a äppelträd och olika sädesslag.

Den kringliggande bebyggelsen och områdets vackra södersluttning ner mot Tivoliudden och Brunnsviken anvisade en skålform som tagits tillvara och betonats i stadsbilden. Genom att höga punkthus placerats i norr och låga hus i söder har så många lägenheter som möjligt utblick mot grönområdena och vattnet. För områdets slutliga planform svarade planarkitekt Per Linder.

Stocksundstorp och Sfären

Öster om Norrtäljevägen finner man den del av Bergshamra som fått sitt namn efter ett litet 1700-talstorp, Stocksund. Det hade en gång dagsverksskyldighet till Ulriksdals kungsgård, men sedan dansösen och kungliga mätressen Sophie Hagman bosatte sig här på somrarna förvandlades torpet till en mindre herrgård. På 1920-talet avstyckades från dess ägor ett antal villatomter med sjöläge och hög status. Flera av våra mest folkkära skådespelare, som t ex Edvin Adolphson, Isa Quensel och Åke Grönberg, hade här sina bostäder.

Kv Sfären fick sitt namn efter planformen på det kontorshus, som på 1950-talet tänktes för Stocksundstorpsberget. På 1980-talet fann Evangeliska brödraförsamlingen - herrnhutarna i Sverige - skärgårdsklippan så tilltalande att man ville uppföra ett nytt bostadsområde med kontakter över generationsgränserna. Genomförandet skedde inte utan protester från de boende i närområdet, men 1991 stod ett nytt stjärnhusområde om ca 260 lägenheter och med "kyrkan mitt i byn" klart för inflyttning. Områdets enda gata upp på den branta bergsknallen har fått det passande namnet Himlabacken.

Dela: