Inledning

I januari 1984 beslutade Solna kommunfullmäktige att ett kulturminnesvårdsprogram skulle upprättas för kommunen. Arbetet skulle utföras under kommunstyrelsens ledning som ett projekt mellan berörda nämnder.

I maj 1984 påbörjade dåvarande kultursekreteraren Maria Malmlöf arbetet som sedan pågick etappvis under en treårsperiod. Under projektets gång fördes diskussioner med kulturkontoret, plan- och byggnadslovsavdelningen, stadsbyggnadsdivisionen, ROT-kommitten, stadskansliet och länsstyrelsen. Ett förslag till program skickades ut på årslång remiss sommaren 1987, och har därefter bearbetats.

Kulturminnesvårdsprogrammets syfte och innehåll

Kulturminnesvårdsprogrammet är en kulturhistorisk utredning som syftar till att ge en kunskapsöversikt och kartläggning av kommunens kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer.

Kulturminnesvårdsprogrammet är avsett att an vändas som underlag för

  • kommunens ställningstaganden ang bevarande och vård av viktiga kulturmiljöer och byggnader vid planläggning och exploatering
  • bygglovsrådgivning liksom granskning och prövning av bygglov för att säkerställa kulturvärden i den byggda miljön
  • information om den byggda miljöns historia och kulturvärden. Här är allmänheten, och inte minst skolbarnen en viktig målgrupp, liksom studieförbunden och alla kategorier av fastighetsägare.

Kulturminnesvårdsprogrammet är en sektorsredovisning. Bebyggelsen har värderats enbart utifrån sitt kulturhistoriska innehåll, utan att hänsyn tagits till andra samhällssektorers intressen eller till ekonomiska eller andra förutsättningar för bevarande. Programmet ska också betraktas som en delutredning i den översiktsplan över kommunen som ska vara klar 1990. I översiktsplanen görs genom en demokratisk process (med politiska direktiv, samråd, utställning och remissbehandling) en sammanvägning av olika allmänt önskvärda och ekonomiskt bärkraftiga sätt att använda kommunens mark. Här kommer slutliga riktlinjer att ange hur kulturvärdena ska beaktas.

Programmet innehåller

  1. en kortfattad översikt av den historiska utvecklingen i kommunen,
  2. en systematisk genomgång av kulturhistoriskt värdefulla områden som redovisas på en karta med förslag till avgränsning, följt aven kort historik och en detaljerad beskrivning av de byggnader och företeelser som ingår. Därefter följer en sammanfattande karaktäristik som utformats så objektivt iakttagande som möjligt. Varje avsnitt avslutas med en bedömning av det kulturhistoriska värdet, en förklaring av vad det består i och en bedöming av den ambitionsnivå som bör eftersträvas i den fysiska planeringen och bygglovsgivningen för att de kulturhistoriska värdena ska kunna bibehållas. Ambitionsnivån har indelats i tre steg A-B-C enligt följande:

A. Miljö eller enstaka byggnader, där byggnadernas enskilda värden bedöms så stora att högsta antikvariska hänsynstagande är motiverat vid förändringar och bebyggelsekompletteringar.

B. Bebyggelsemiljö där de samlade kulturhistoriska och/eller miljömässiga värdena är stora och står över de enskilda byggnadernas individuella värden. Här gäller höga krav på anpassning vad gäller såväl färg och form som material och läge vid förändringar av befintlig bebyggelse och vid nytillkommande bebyggelse.

C. Bebyggelsemiljö som kan sakna homogen karaktär men likväl bedöms ha kulturhistoriskt och/eller miljömässigt värde. Anpassningskraven gäller här såväl läge och färg som form och material.

Dessa ambitionsnivåer stämmer väl överens med de bevarandeinstrument som anges i plan- och bygglagen:

A. Bevarandeområde - kulturreservat

För att bevara och skydda de befintliga byggnader eller anläggningar som avses i PBL 3:12 (se s 165), införs rivningsförbud och skyddsbestämmelser i detaljplan eller genom områdesbestämmelser. Bestämmelserna skall ange vad som avses bli bevarat, men kan också ange hur byggnaden eller anläggningen skall underhållas. Skyddsbestämmelserna kan avse såväl yttre som inre byggnadsdetaljer och både lovpliktiga och inte lovpliktiga åtgärder. Att införa denna typ av skyddsbestämmelser är att likna med en kommunal byggnadsminnesförklaring och det bör föregås av ett avtal med berörd fastighetsägare.

B. Bevarande- och kompletteringsområde - värdefull miljö

Bestämmelser införs i detaljplan eller områdesbestämmelser som i förväg klargör att särskilda krav kan ställas vid bygglovsgivningen. Bestämmelserna kan gälla både ny och befintlig bebyggelse. Härigenom kan anges att kulturhistoriskt värdefulla byggnader inte får förvanskas men även t ex läge, fasadmaterial, färgsättning och takvinklar för nytillkommande bebyggelse kan styras.

C. Värdefull byggnad eller miljö

Utökad lovplikt genom områdesbestämmelser kan införas för utomplansområde. Denna lovplikt kan omfatta såväl förändringar av befintlig bebyggelse som rivningslov och marklov. Den utökade lovplikten markerar kommunens vilja att värna om miljön och ger möjlighet att pröva och påverka planerade förändringar. Naturligtvis krävs också en särskild redovisning i översiktsplanen där kommunens intentioner motiveras och förklaras.

Beträffande detaljplanelagt område kan en markering i översiktsplanen räcka som grund vid bygglovshanteringen för att särskilt bevaka de kulturhistoriska värdena. Eventuellt kan utökad bygglovsplikt också införas för omfärgning av fasader på enfamiljshus.

Vad ska bevaras?

Tidigare har man varit inriktad på att bevara klenoderna, de vackraste, märkligaste och äldsta husen. Under de senare årtiondena har man upptäckt vikten av att värna om industristadens bebyggelse - över hela skalan från hyrespalats till egnahem, arbetarbebyggelse och industribyggnader - och också till samlade miljöer, eftersom man där mer påtagligt kan uppleva en helhet, och kanske en historisk kontinuitet.

Det är väsentligt att kulturminnen från samhällets alla skikt och många olika verksamheter bevaras och görs levande. Vissa delar av historien får inte censureras för att de kan tyckas oansenliga, inte speciellt tilltalande, eller för att minnena omkring dem inte känns behagliga. Värderingarna om vad som är ointressant och vad som är viktigt skiljer sig mellan olika människor och förändras också med tiden.

Programmet behandlar de områden och byggnader som uppförts före ca 1950. Även inom den senare tillkomna bebyggelsen finns säkerligen mycket av stort kulturhistoriskt värde, men vi har ofta ännu inte tillräckligt perspektiv till och kunskap om yngre bebyggelse för att kunna göra ett bra och rättvist urval ur kulturmiljösynpunkt. Ny kunskap växer dock successivt fram och det är därför viktigt att inventerings- och utvärderingsarbetet fortsätter kontinuerligt och att programmet revideras med jämna mellanrum, exempelvis i samband med revidering av kommunens översiktsplan.

Olika egenskaper kan ge kulturhistoriskt värde

En byggnad kan vara intressant av flera olika anledningar. Eftersom välbevarade byggnader från äldre tider blir alltmer sällsynta ju äldre de är, har gamla byggnader ett värde i sig. Men värdet kan också ligga i att huset är sällsynt eller representativt för en viss byggnadsstil eller konstruktionsmetod. Det är också viktigt att den ursprungliga karaktären är någorlunda bevarad. Så kan t ex ett 1910-talshus som fortfarande i alla detaljer har kvar ett ursprungligt utseende tillmätas ett högre kulturhistoriskt värde än en hårt moderniserad 1700-talsbyggnad. Byggnader med vackra proportioner och medveten materialbehandling och detaljutformning har dessutom arkitektoniskt och konstnärligt värde. Det kulturhistoriska värdet kan vara knutet till husets betydelse i miljön. Också mycket enkla hus kan ha stor betydelse för helheten. Bebyggelsen kan slutligen ge en god bild av sociala villkor för en viss samhällsgrupp eller en betydelsefull person. Ofta bestäms detkulturhistoriska värdet av en samverkan av flera av de här angivna kriterierna.

Underlagsmaterial

Kulturminnesvårdsprogrammet bygger på den samlade kunskap som finns om kommunens bebyggelseutveckling i form av litteratur, äldre kartor och inventeringar av befintlig bebyggelse och fornminnen. De viktigaste sammanfattande bokverken om Solnas historia är Urban Rejles "Solna" och Alf Nordströms "Strövtåg i Solna". Båda dessa sträcker sig fram ungefär till sekelskiftet 1900.

Byggnadsinventeringar har utförts i kulturnämndens regi. I en första etapp under 1960-talet upptogs en stor del av bebyggelsen fram till ca år 1900. Under perioden 1979-84 kompletterades inventeringarna successivt, och kommunens bebyggelse fram till andra världskriget har i det närmaste totalinventerats.
I byggnadsinventeringarna är varje fastighet redovisad med fotografi och uppgifter om byggnadsmaterial, färgsättning, byggnadsår, arkitekt, byggherre m m, och även med en bedömning av det kulturhistoriska värdet. Ansvaret för inventering av fornminnen ligger på riksantikvarieämbetet. Den sista fornminnesinventeringen för Solnas del utfördes 1980.

Kopior av de byggnadsinventeringar som utförts, liksom av fornminnesinventeringen finns i Solnarummet på huvudbiblioteket i Solna Centrum.

Ofta har inga uppgifter stått att finna vare sig i böcker, arkiv eller inventeringar, utan då har information fått hämtas in genom intervjuer med äldre Solnabor, som alltid generöst har delat med sig av sitt vetande.

Efter varje huvudavsnitt i programmet har de källor som använts till just detta avsnitt angivits. Detta för att den specialintresserade läsaren lätt ska kunna gå vidare och fördjupa sina studier. I det avslutande källavsnittet finns alla vktigare källor medtagna.

På webben har källhänvisningarna av praktiska sökbarhetsskäl samlats på en sida som ligger under Referens. Där finns sidanvisningar om var respektive källförteckning återfinns i den tryckta boken.

Dela:

Lämna synpunkter på sidan

Fyll i detta formulär för att ge synpunkter på sidans innehåll.

Skicka en kopia

Kontakt

Stadsbyggnadsförvaltningens kundtjänst

08-734 29 50. Telefontid måndag- fredag 09-12, 13-15.
08-734 23 77 (fax)

stads­byggn­ad@solna.se

Besöksadress

Solna stadshus, Stadshusgången 2, Solna centrum vardagar kl 9-11.

Skicka meddelande till Stadsbyggnadsförvalt­ningens kundtjänst