29 - Idrotten - en folkrörelse med ungdomlig kraft

Idrotten har sedan långt tillbaka varit Sveriges största folkrörelse. En folkrörelse ska omfatta alla medborgare i samhället. Den organiserade idrotten var emellertid länge främst förbehållen ynglingar i äldre tonåren och män till och med 30 år. Visst fanns det före andra världskriget några juniorlag men det fanns inga pojklag förutom kvarterslag i fotboll, bandy och i viss mån ishockey.

Efter kriget kom kvinnorna

Kvinnorna stod länge utanför idrotten. På tjugo och trettiotalen var kvinnor, förutom i gymnastik och simning, udda inslag i idrottslivet. Under andra världskriget, då männen var inkallade, fick kvinnorna en möjlighet att komma bort från spisen och ut i samhället. De prövade på mycket som tidigare varit förbehållet männen. När kriget var slut hade allt fler kvinnor fått smak för idrott och sedan dess har kvinnoidrotten stadigt ökat i betydelse. Förutom vid styrelsebordet. Antalet kvinnor med förtroendeuppdrag är nämligen inte alls i paritet med antalet utövare. Så var det i stort sett över hela landet.

Kvartersklubbar fostrade

På femtio- och sextiotalen poppade kvarterslag upp i samma takt som nya stadsdelar byggdes. Så även i Solna, där lag som Näckrospojkarna, Törnbacken, Fläderstigen o s v betydde oerhört mycket för att skapa sammanhållning bland nya och därmed många gånger osäkra unga invånare. En boll, en puck var enkla hjälpmedel att samlas kring. Idrotten brydde sig inte om vilket jobb farsan hade. De flesta kunde vara med och spela, få utlopp för rörelsebehovet och ha kul. Lagen sköttes ofta av ungdomarna själva, vilket ställde krav på ansvarstagande och organisationsförmåga.

Sedan har utvecklingen accelererat. Deltagarna har blivit allt yngre och allt fler. Utvecklingen har i det stora hela varit positiv och givit många ett livslångt intresse för fysisk aktivitet och i hög grad bidragit till att med internationella idrottsframgångar placera Sverige på världskartan.

Fem framgångsfaktorer

Vad var det som möjliggjorde ungdomsidrottens stora uppsving under sjuttio- och åttiotalen? Det torde ha varit en kombination av följande faktorer:
1) Den statliga utredningen "Idrott åt alla" (1969) som blev ett rättesnöre för klubbar, förbund och kommuner. 2) Flexiblare arbetstider gav föräldrarna större möjligheter att följa och stötta barnens idrott. 3) Fler och bättre anläggningarna byggdes. 4) Idrottsrörelsens stora satsning på ledarutbildning. 5) De snabbt stigande ersättningarna för spelarövergångar fick storklubbsledare att inse vikten av "god återväxt" i de egna leden.

Låt oss vad som än händer hoppas att idrotten förblir en bred demokratisk folkrörelse. Låt oss också hoppas att spontanidrotten kommer tillbaka. Den är viktig. Inte bara som en mer lekfull och avdramatiserad företeelse utan också som fostrare. När vi var små (författaren är född 1951) skapade vi egna självklara outtalade regler. I våra kvartersklubbar fick vi träna vår organisationsförmåga. Som vuxna berövade vi barnen detta. Vi gav dem spolade rinkar, kritade planer som de aldrig själva behövde arbeta med. Idrottsbordet skulle stå dukat. Vi satte dit vuxna som ledare och domare och tog därmed ifrån barnen den tidigare så fostrande rollen att själva styra och ställa och döma. Dessutom försvann möjligheten till fysisk aktivitet för alla dem som inte var så duktiga i idrott och som inte var med i någon klubb men som gärna var med och spelade utanför knuten där de bodde.

Dela: