AIK (forts.)

Grenar med guldglans

Nästa stora guldepok kom under femtiotalet med hjälp av racketidrotterna bordtennis, badminton och tennis. AIK:s näst meste mästare, Nils "Tomten" Jonson, vann 19 SM-tecken i kamp med fjäderbollen och den meste mästaren, Sven Davidson, hemförde inte mindre än 23 SM-guld i tennis. Sven Davidson hade i AIK fint sällskap av spelarna Lennart Bergelin och Ulf Schmidt. Det var en ren AIK-duo som vann dubbeln i Wimbledon 1958: Sven Davidsson och Ulf Schmidt.

Med fotbollens fina publikintäkter - under 50-talet låg publiksnittet ofta över 15 000 åskådare, på 60-talet hade siffran dalat men var fortfarande hög - som den stora inkomstkällan kunde AIK hålla igång en bred verksamhet, som verkligen gav skäl för namnet Allmänna Idrottsklubben. På 60-talet började klubben smalna av och sektioner som curling, badminton och i praktiken även tennis lades ned.

SM-guld även i handboll

Vid sidan av fotbollen fanns nu också handboll, ofta i högsta serien och med ett SM-guld (1951), och ishockeyn som under femtiotalet åkte jojo mellan Allsvenskan och division 2.

På sextiotalet hade bandylaget ramlat ned i tvåan. Men med Jens "Lill-Lotta" Lindblom som spelande tränare byggde AIK upp ett lag som faktiskt kvalade till Allsvenskan 1969. Då var det åter "portföljmatcher" på Skytteholms IP med ganska mycket publik. AIK klarade inte kvalet och sedan bar det utför och herrbandyn lades ned. Däremot lyckades damlaget föra AIK:s stolta traditioner i grenen vidare och vann SM-guld 1988 och 1990.

Bordtennissektionen förde en ganska undanskymd tillvaro, men AIK spelade faktiskt i Allsvenskan i Solna Sporthall på 60-talet.

Ishockeyn utvecklades stadigt till en allt populärare publikidrott; några år i slutet av 80-talet och i början av 90-talet passerade till och med ishockeyn fotbollens publiksnitt i landets högsta serie. Sedan flytten till Råsunda spelade hockeylaget omväxlande på Östermalms IP och Stadion men sedermera också på Råsunda Tennisstadion (där några VM-matcher spelades 1949) och "Kommunala" under 40- och det tidiga 50-talet.

Kycklingkedjan på Månskensrinken

Så lät Solna stad bygga den konstfrusna rinken på Hagalunds IP och AIK kunde 1956 inviga Solnais, som isanläggningen på Hagalunds IP döpts till. I folkmun kallades den ofta för "Månskensrinken" på grund av sin dåliga belysning. 1961 avancerade "kolsäckarna" åter till ishockeyns societet. Laget som vann kvalet bestod till stora delar av juniorspelare som Lennart "Liston" Söderberg, Jim Nildén, "kycklingkedjan" med Anders "Ankan" Parmström, Lennart "Sillen" Selinder, Göran "Svirre" Svensson och andra solnasöner.

Månskensrinken blev snart för liten för AIK som 1962 flyttade A-laget till Johanneshovs Isstadion. Tyvärr har det aldrig funnits några politiskt förankrade planer på att i Solna bygga en ishall med publikkapacitet för elitishockey, varför AIK-hockeyn (A-laget) mot sin vilja tvingats leva i förskingringen.

Hela Sveriges Honken

Den störste av AIK:s alla ishockeyspelare är utan konkurrens Leif Holmqvist, som genom bländande spel i Tre Kronor (202 landskamper) blev "Honken" med hela svenska folket. Honken bodde i början av AIK-karriären i Solna. En annan stor spelare var back-klippan Bert-Ola Nordlander, som tillsammans med Honken var AIK:s stomme under hela 60-talet.

Första halvan av åttiotalet är AIK hockeys mest glansfulla period hittills. Det började dock i slutet av sjuttiotalet med ett silver 1978 under ledning av Anders "Ankan" Parmström. 1981 blev det åter silver men året därpå guld och så även 1984. Det var två stjärnspäckade lag med namn som Gunnar Leidborg, Mats Thelin, Bo Ericsson, Lars-Erik Eriksson, Ulf Isaksson, Leif Holmgren, Peter Gradin, Rolf "Råttan" Edberg, Per-Erik Eklund. Finalerna mot ärkefienden Djurgårdens IF var kronan på verket med seger i tre raka matcher.

Under åren 1980-1984 låg AIK över slutspelsstrecket, som då drogs vid fyra lag i 142 omgångar i streck.

När AIK:s fotboll i mitten och slutet av 1990-talet tog stora kliv framåt, både idrottsligt och publikt, gick AIK:s ishockey i motsatt riktning. Fram till 1997 hade AIK:s ishockey haft lika stor, och oftast högre publik, än fotbollslaget. Men efter SM-semifinalen 1997 tappade AIK mark och fick 2002 lämna Elitserien. (Laget degraderades 1988 men var året därpå tillbaka i Elitserien, en historia som upprepades 1993.)

Stora ekonomiska underskott hade präglat verksamheten och när finska intressen alltmer tog över ishockeyn, som då hade bolagiserats, uppfattade många det som att AIK tappade lite av sin själ och publiken svek i allt större omfattning. År 2004, samma år som fotbollen åkte ur Allsvenskan, blev ishockeyn tvångsdegraderad till den tredje divisionen efter att man inte hade kunnat redovisa ett positivt eget kapital. Året efter var laget tillbaka i Allsvenskan (den näst högsta divisionen), men det är fortfarande en lång väg kvar till Elitserien. Hösten 2008 är dock AIK på allvar med och krigar i toppen av serien. Laget innehåller återbördade toppspelare som Kristian Gahn och Dick Tärnström (som spelat flera år i NHL).

Sju hittills bärgade SM-guld och en hedervärd plats i maratontabellen (som AIK ledde ända fram till degraderingen 1993) gör AIK till en av landets riktigt stora hockeyklubbar.

Av AIK:s alla grenar genom åren är det av naturliga skäl fotbollen som mest förknippas med Solna. Ända sedan AIK flyttade in i den gamla träläktaren på Råsunda IP har klubben fostrat rader av storspelare.

De största från Solna

Under tiotalet hette stjärnorna Helge "Ekis" Ekroth och Todde Malm, under tjugotalet Rudolf "Putte" Kock - den störste av alla AIK:are, "Pära" Kaufeldt - AIK:s meste målskytt med 122 allsvenska mål (från Solna).

Trettiotalet såg "Jompa" Nilsson och bollgeniet Erik "Lillis" Persson, fyrtiotalet "Gurra" Sjöberg - AIK:s meste spelare med 321 allsvenska matcher, de tre OS-guldmedaljörerna (1948) Henry "Garvis" Carlson, Sune "Mona-Lisa" Andersson och Börje Leander. Och alla var de Solnabor!

Femtiotalet bjöd framför allt på "Kurre" Hamrin - den störste AIK-spelaren jämte Lillis Persson ─ också dessa båda från Solna.

Sextiotalet var framför allt Owe Ohlssons decennium, sjuttiotalet gav oss bröderna Leback, åttiotalet Sven "Dala" Dahlkvist, Björn Kindlund.

Dela: