En kort biografi
I den snickarglada trävillan i Hagalund som nu är museum, föddes konstnären Olle Olsson Hagalund år 1904, och där bodde han i hela sitt liv. Hans morfar byggde huset 1891 och det var ett ev de första i samhället som kallades Hagalund, en stadsdel i Solna utanför Stockholm.
Hagalund var en mångfacetterad kåkstad, som byggdes utan stadsplan av de hantverksskickliga nybyggarna. Redan som barn började Olle Olsson teckna och måla, och i 20-årsåldern gick han en kort tid på Carl Wilhelmssons målarskola. Tiden på skolan skulle emellertid bli kort. Olle trivdes inte. "Genierna målade och stänkte färg - jag bara satt." Kanske var det redan under denna tid som konstnärens motvilja mot kotteribildning, teoretiserande och självhävdelse grundlades.
1934 anordnade PUB en utställning för unga amatörmålare och Olle Olsson skickade in sex verk. Hans häpnad var stor när samtliga antogs, och dessutom fem av dem såldes för mellan hundra och hundrafemtio kronor. För Olle Olsson som inte tidigare visat sin konst för en levande själ blev det här ett första, betydelsefullt erkännande. Efter att ha deltagit i ytterligare ett par samlingsutställningar, och i samband med dem fått positiva omnämnanden i tidningarna, var han så redo för sin första separatutställning.
Den ägde rum 1938 på konstsalongen Färg och Form i Stockholm.
Succen var omedelbar. Publiken var förtjust och pressen prisade i lyriska ordalag debutanten. I Aftonbladet skrev Nils Palmgren: "Att vara med om det första framträdandet av en ung konstnär med den spontana begåvningens tecken över sina verk, ger känslan att man bevittnar ett under - det är någonting av samma upplevelse som att se en människa födas." När Olle Olsson skulle "etiketteras" konsthistoriskt underströk många hans släktskap med tidiga svenska naivister som Eric Hallström och inte minst Sven Erixson (X:et). Detta till trots var det ingen som förnekade honom ett mycket personligt uttryck. De flesta kritiker var ense om att Olle Olssons storhet låg på två plan. Dels framhölls hans koloristiska begåvning och dels uppmärksammades hans förmåga att levandegöra de något slitna förstadsmiljöerna i Hagalund.
Olle Olsson Hagalund hade gjort ett storslaget genombrott och var plötsligt namnet på var mans läppar. Snart blev han känd som en tillbakadragen och kameraskygg man med stor integritet. Men samtidigt förmedlades svenska folket via tidningarna en mycket sympatisk bild av Olle. Hans ödmjukhet i framgången och hans varma kärlek till hembygden var, vid sidan av hans, i ordet bästa bemärkelse, "folkliga" konst, en viktig
förklaring till den stora popularitet Olle Olsson kom att åtnjuta i folkhemmet.
1941 återkom Olle med en utställning på Färg och Form. Historien upprepade sig i mycket. Kritikerna var överväldigade. Kontinuiteten i Olle Olssons måleri betonades men många såg en utveckling - människoskildring och färgbehandling hade blivit mer raffinerad och motivkretsen hade vidgats. Jämte sitt Hagalund skildrade han nu med samma direkta charm också Paris, Danmark och miljöer på västkusten. 1940-talet kom för Olle att bli de många utställningarnas årtionde. Han deltog med flera fina porträtt i Nordiska Museets utställning "Barnet i konsten" 1941, han var representerad vid den stora biennalen i Venedig 1942, och han deltog i utställningar i Köpenhamn och Oslo. Inom landet hade han flera uppmärksammade separatutställningar, bl.a. i Göteborg, Kalmar och Lund, förutom ännu en i Stockholm. Successivt drog emellertid Olle ner på utställningsverksamheten och sitt sista stora framträdande i Stockholm gjorde han på galleriet Samlaren 1956. Han tyckte att det var något av en andlig striptease att visa sina tavlor på utställningar.
Samtidigt som utställningarna blev färre började Olle Olsson en ny karriär - som scenograf. Närmast av en slump fick han chansen att göra scenografin till "Vita Hästen" på Oscars 1948. Resultatet visade sig bli mycket lyckat och Olle medverkade i en rad uppsättningar på Oscars, Intiman, Casino och Scala under de följande femton åren.
Olle Olsson förblev Hagalund trogen livet ut. Här hade han sitt hem och sin familj. Här hade han också sin atelje vid Hagalunds Torg och här hämtade han många av sina motiv och sin inspiration. Men lyckan kom att bokstavligen grusas framför hans ögon. Kommunens grävskopor - utsända av representanter för en ny tids ideal - väntade bakom knuten redo att krossa Olles dröm om ett samhälle i fantasins, romantikens och individualismens tecken.
Den 13 juni 1972 avled Olle Olsson Hagalund. Då hade hela det gamla Hagalund rivits, nästan 300 hus. Endast fyra hus sparades till slut, efter mycket kämpande och många skriverier i tidningarna. Ett av dem var Olle Olssons, och fem år efter konstnärens död beslutade Solna stad att rita in de kvarvarande husen i stadsplanen igen. Ett galleri öppnades på bottenvåningen år 1977, på övervåningen fanns några Olle Olssonmålningar.
Det var först år 2005 som ett permanent museum öppnades i hela huset. Museet visar nu målningar, teckningar, grafik och teaterskisser från 1930-1970-talet. Rummen på övervåningen är dessutom möblerade som på den tid då Olle Olsson med familj bodde där.
Senast uppdaterad den 14 maj 2010